Jag som den jag är

Ibland visar folk oro. Oro att du sticker ut från mängden. Att du gör något du inte gjort förut. Har du blivit någon annan? Hur ska de nu förhålla sig till dig? Är du fortfarande du?
Min resa tog mig till en massa spännande platser, nya situationer och jag träffade människor jag inte hade träffat om jag inte åkt. Är jag en annan? Finns det anledning till oro?
Jag vill säga att det inte gör det. Att våga förändras, vara öppen och ta till sig saker, att bli... inte en annan men mer än du var innan, det är något positivt. Att prova saker. Att bryta sig ur skalet av jante och vad man borde eller inte borde göra. Att våga. Man behöver inte förbli samma person och har för den saken skull inte blivit en sämre person. Kanske blir det svårt att förhålla sig, kanske vet man inte hur man ska hantera att någon nära nu har erfarenheter som man inte tagit del av. Det kanske blir svårt att förstå val och tankar för man inte har samma upplevelser i bagaget. Men känner man varandra spelar det ingen roll. Man kan inte leva ett statiskt liv. Liv per definition rör sig hela tiden, förändras och utvecklas. Det sker inte i samma takt för alla, och inte åt samma håll. Kan det bli svårt att behålla relationer i sådana situationer? Barndomsvänner där några får barn tidigt och andra lever singelliv många år till. Några som får jobb i helt nya branscher där värderingar och hur man spenderar sin tid är annorlunda. Ja. Det kan vara svårt. Men känner man varandra, och vill fortsätta ha en relation så löser det sig. Och gör det inte det så går livet vidare. Framåt. Och det är något bra.
Det fanns de som var oroliga. De som känner mig säger nu att jag är samma gamla person. Andra verkar osäkra och oklara på hur det egentligen ligger till. Men livet går vidare. Framåt. Och det är bra.

Jag saknar

Jag saknar att vakna på morgonen till en alltid lika varm och solig dag. Jag saknar att ta på mig vad jag vill, för det spelade ingen roll vad jag hade på mig, mina kläder definierade mig inte. Eller så var det precis det de gjorde, men jag kan inte vara den personen här?

Jag saknar Han som jag ville vara ihop med som inte ville ha mig, som sen ville ha mig då jag hade tröttnat. Som jag träffade mest efter krogen och sen lite mer, och så inget alls ett tag igen. Som tog med mig på bio, middag och fest. Som förstörde och sedan försökte förstå vad han hade gjort fel. Ville reparera utan att veta vad som hade gått sönder. Han som stöttade och i samma andetag svek.

Jag saknar ett liv där dagar och nätter fylldes av... Fylldes av liv. Av allt. Av ett allt så stort att man aldrig spenderade tid hemma, och den tid som spenderades hemma var ombyten, ompackning, duscha, göra sig i ordning och så ut genom dörren igen. Ett liv då en kväll hemma hade föregåtts av otaliga "nej, ska ska verkligen inte" och "jag orkar faktiskt bara vara hemma". Ett liv där det var ont om sömn och omöjligt att bli uttråkad. Någonsin.

Jag saknar öppenheten och enkelheten hos människor. Viljan och önskan att träffa nya intressanta personer. Jag saknar att folk inte var rädda för att försöka. Prata, lära känna, umgås med nytt folk. Kanske träffades man bara en gång. Kanske blev man vänner för livet. Men man träffade alltid människor. Människor som inte var rädda för att prata. Jag är inte rädd för att prata. Är du?

Jag saknar det lilla. Det lilla vita som darrade under sängen och inte vågade komma ut. Som lärde sig att jag var snäll, och som jag sedan lärde att gosa, kela, älska och leka. Till och med sitta. Jag saknar vår tid tillsammans, gåendes, hajkandes, sovandes, gosandes, och instagrammande, för att visa världen hur underbar han var. Honom saknar jag mest. Mest av allt.

Saknar jag det andra? Det glammiga? Det som alla tror att livet måste handla om där. Det som är så viktigt, som man inte är något utan och som ger ständig självbekräftelse fastän det inte betyder något? Ja, såklart. Men inte mest. Mest saknar jag lilla vita.

Bara Massa Nonsens

Anpassningsperiod

Tankar som snurrar, känslor som man inte riktigt vet alls vad de betyder eller hur man ska reagera på. En omgivning som inte beter sig som tidigare, som har ändrats och som trots att den finns tillhands, ändå inte gör det. Ett måste att prestera något som man kanske egentligen inte vill, men som är det enda som kan ta en framåt, och rädslan att inte klara av det. Att inte kunna prestera, eller iallafall inte rätt, inte tillräckligt, inte som alla andra som alltid är så fantastiska på alla sätt och vis. Sådär som jag själv var förut.

Jag vet såklart att jag kommer bli det igen. Fantastisk. Att jag kommer vänja mig igen vid min omgivning, och dem vid mig. Att känslor och tankar kommer att lugna sig, rätta sig i leden och hjärnan kommer placera det som numer bör vara minnen snarare än min värld i rätt fack längst bak i skallen och ersätta det med det nya livet. Det som händer nu.

Mera press. "Det som händer nu" är ju det jag gör det till. Om det inte blir som jag vill då? Om jag inte får ordning på det och bara sitter här och tycker synd om mig själv?
Sen när blev jag en sådan gnällspik? Jag som alltid klarat allt själv, byggt karriär, rest till galna platser, haft självförtroende som en elefant (inbillar mig att de har bra självförtroende) och bara kört på. Nu dar jag mig för ynka lilla prestation som skall granskas av andra, för att det kan avgöra mitt framtida öde, var jag hamnar eller inte hamnar, och det ligger inte helt och hållet i mina händer. Jag kan inte styra utan andra har större påverkan på var mitt liv kommer ta vägen än vad jag själv har.
Eller har de det? Egentligen? Styr jag inte lite själv iallafall? Att undvika saker är ju iallafall helt klart styrning åt fel håll så där gör jag mig ju inga tjänster.

Anpassningsperiod för att komma in i ett nygammalt liv, med nya erfarenheter och en ny livssyn i bagaget.
Ja, jag kommer nog skriva en himla massa nonsens ett tag framöver.

Bara Massa Nonsens