Jag saknar Han som jag ville vara ihop med som inte ville ha mig, som sen ville ha mig då jag hade tröttnat. Som jag träffade mest efter krogen och sen lite mer, och så inget alls ett tag igen. Som tog med mig på bio, middag och fest. Som förstörde och sedan försökte förstå vad han hade gjort fel. Ville reparera utan att veta vad som hade gått sönder. Han som stöttade och i samma andetag svek.
Jag saknar ett liv där dagar och nätter fylldes av... Fylldes av liv. Av allt. Av ett allt så stort att man aldrig spenderade tid hemma, och den tid som spenderades hemma var ombyten, ompackning, duscha, göra sig i ordning och så ut genom dörren igen. Ett liv då en kväll hemma hade föregåtts av otaliga "nej, ska ska verkligen inte" och "jag orkar faktiskt bara vara hemma". Ett liv där det var ont om sömn och omöjligt att bli uttråkad. Någonsin.
Jag saknar öppenheten och enkelheten hos människor. Viljan och önskan att träffa nya intressanta personer. Jag saknar att folk inte var rädda för att försöka. Prata, lära känna, umgås med nytt folk. Kanske träffades man bara en gång. Kanske blev man vänner för livet. Men man träffade alltid människor. Människor som inte var rädda för att prata. Jag är inte rädd för att prata. Är du?
Jag saknar det lilla. Det lilla vita som darrade under sängen och inte vågade komma ut. Som lärde sig att jag var snäll, och som jag sedan lärde att gosa, kela, älska och leka. Till och med sitta. Jag saknar vår tid tillsammans, gåendes, hajkandes, sovandes, gosandes, och instagrammande, för att visa världen hur underbar han var. Honom saknar jag mest. Mest av allt.
Saknar jag det andra? Det glammiga? Det som alla tror att livet måste handla om där. Det som är så viktigt, som man inte är något utan och som ger ständig självbekräftelse fastän det inte betyder något? Ja, såklart. Men inte mest. Mest saknar jag lilla vita.
Bara Massa Nonsens
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar