Anpassningsperiod

Tankar som snurrar, känslor som man inte riktigt vet alls vad de betyder eller hur man ska reagera på. En omgivning som inte beter sig som tidigare, som har ändrats och som trots att den finns tillhands, ändå inte gör det. Ett måste att prestera något som man kanske egentligen inte vill, men som är det enda som kan ta en framåt, och rädslan att inte klara av det. Att inte kunna prestera, eller iallafall inte rätt, inte tillräckligt, inte som alla andra som alltid är så fantastiska på alla sätt och vis. Sådär som jag själv var förut.

Jag vet såklart att jag kommer bli det igen. Fantastisk. Att jag kommer vänja mig igen vid min omgivning, och dem vid mig. Att känslor och tankar kommer att lugna sig, rätta sig i leden och hjärnan kommer placera det som numer bör vara minnen snarare än min värld i rätt fack längst bak i skallen och ersätta det med det nya livet. Det som händer nu.

Mera press. "Det som händer nu" är ju det jag gör det till. Om det inte blir som jag vill då? Om jag inte får ordning på det och bara sitter här och tycker synd om mig själv?
Sen när blev jag en sådan gnällspik? Jag som alltid klarat allt själv, byggt karriär, rest till galna platser, haft självförtroende som en elefant (inbillar mig att de har bra självförtroende) och bara kört på. Nu dar jag mig för ynka lilla prestation som skall granskas av andra, för att det kan avgöra mitt framtida öde, var jag hamnar eller inte hamnar, och det ligger inte helt och hållet i mina händer. Jag kan inte styra utan andra har större påverkan på var mitt liv kommer ta vägen än vad jag själv har.
Eller har de det? Egentligen? Styr jag inte lite själv iallafall? Att undvika saker är ju iallafall helt klart styrning åt fel håll så där gör jag mig ju inga tjänster.

Anpassningsperiod för att komma in i ett nygammalt liv, med nya erfarenheter och en ny livssyn i bagaget.
Ja, jag kommer nog skriva en himla massa nonsens ett tag framöver.

Bara Massa Nonsens