Ibland visar folk oro. Oro att du sticker ut från mängden. Att du gör något du inte gjort förut. Har du blivit någon annan? Hur ska de nu förhålla sig till dig? Är du fortfarande du?
Min resa tog mig till en massa spännande platser, nya situationer och jag träffade människor jag inte hade träffat om jag inte åkt. Är jag en annan? Finns det anledning till oro?
Jag vill säga att det inte gör det. Att våga förändras, vara öppen och ta till sig saker, att bli... inte en annan men mer än du var innan, det är något positivt. Att prova saker. Att bryta sig ur skalet av jante och vad man borde eller inte borde göra. Att våga. Man behöver inte förbli samma person och har för den saken skull inte blivit en sämre person. Kanske blir det svårt att förhålla sig, kanske vet man inte hur man ska hantera att någon nära nu har erfarenheter som man inte tagit del av. Det kanske blir svårt att förstå val och tankar för man inte har samma upplevelser i bagaget. Men känner man varandra spelar det ingen roll. Man kan inte leva ett statiskt liv. Liv per definition rör sig hela tiden, förändras och utvecklas. Det sker inte i samma takt för alla, och inte åt samma håll. Kan det bli svårt att behålla relationer i sådana situationer? Barndomsvänner där några får barn tidigt och andra lever singelliv många år till. Några som får jobb i helt nya branscher där värderingar och hur man spenderar sin tid är annorlunda. Ja. Det kan vara svårt. Men känner man varandra, och vill fortsätta ha en relation så löser det sig. Och gör det inte det så går livet vidare. Framåt. Och det är något bra.
Det fanns de som var oroliga. De som känner mig säger nu att jag är samma gamla person. Andra verkar osäkra och oklara på hur det egentligen ligger till. Men livet går vidare. Framåt. Och det är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar